Det här en blogg om min skrivna röst. Jag har en talande röst också men den funkar så där efter min andra stroke. Det tar väldigt mycket mer energi att tala än att skriva. Därför väljer jag att skriva. Dom flesta bilderna har jag målat med min enda nu fungerande hand, den vänstra.
Bloggen kommer att handla om hur jag utforskar från insidan. Rätt långsamt. Det handlar om min andlighet och mina strokar. Såsmånigom mitt val att börja Skönhetens Väg. Det är val i naturfolkens spår, shamanism. Shamanism är inte en religon, men ett förhållningssätt till livet. Det bygger på att allt hör samman. Grunden till all mystik.

Men först ska jag berätta vad som hände. Du kommer att få läsa min Strokehistoria. Den skrev jag under 2012 när jag lärde mig skriva igen. Jag skrev och grät, skrev och grät.

Man kan berätta en historia på många olika sätt. Man kan berätta utifrån kronologisk ordning. När saker och ting hände, datum och årtal. Man kan välja att berätta dom positiva händelserna eller dom sorgliga. Den historia som jag har valt att berätta för er, är en historia där jag försöker dra ut meningstrådar. Jag vill tolka mitt liv meningsfyllt. Där det osynliga finns med. Där Gud finns med. Att jag har valt att tolka min historia på ett  meningsfyllt sätt betyder inte att det till synes meningslösa och svåra inte får plats.

Månaden innan stroken

Jag hade länge sett fram till den månaden som jag skulle vara tjänstledig på halvtid för att skapa. Sy, tova och måla. Mina syprojekt låg laddade. Samtidigt  hade jag på jobbet ett spännande projekt . Jag skulle tillsammans med en studievägledare på en gymnasieskolaleda en klass i ennegrammet. Jag jobbade för fullt på jobbet för att ta fram ett matrial till detta. Så jag höll inte riktigt halvtid.

Men sista veckan hade jag tänkt att nu gäller att använda tiden! Då gick min symaskin sönder. Min älskade symaskin som har varit mig trogen i trettio år. Jag tyckte inte att jag hade råd att köpa en ny och den gick inte att laga. Men jag fick låna en maskin av en kompis mamma. Så jag hade sytt dagarna innan stroken.  Bland annat en havsfärgad kjol som jag hade gett namnet " wawes are coming in" . Efter en låt som vi hade lyssnat på under en reatret en månad tidigare.

Livet innan

Två år innan stroken hade jag separerat. Barnen, Alvin och Theo, bor växelvis hos mig och deras pappa. Det tungt med en separation. Hur skall det gå? Jag har sovit dåligt periodvis i alla år sen jag blev präst. Av olika skäl. Ibland är det av oro men lika ofta är det att jag går i gång på saker som är roliga. Oftast jobb, kreativa idéer som jag har fått.

Insjuknade

22 sept 2011 fick jag min stroke. En morgon föll jag ihop på toaletten. Det började med yrsel. Jag hörde att barnen började fråga efter mig men jag kunde inte få fram ett ord. Tack och lov hade jag inte låst dörren. Alvin kom in till mig när jag låg på golvet och jag hörde att han skickade Theo att söka hjälp. Theo gick en trappa upp och ringde på hos en klasskompis vars mamma är läkare, han tänkte att hon kan hjälpa mig, men dom var inte hemma. När han kom ner i trapphuset kom precis Urban och Maria mina andra grannar och vänner. Dom hade vänt hem för Urban hade glömt sin plånbok hemma. Så dom kom som utsända änglar.

Urban ringde efter ambulans och efter barnens pappa. Och jag kom in på sjukhuset snabbt.

Uppvaknade

Samma kväll vaknade jag upp efter operationen. Dom hade gått in via ljumsken och löst upp proppen. Dom har hittat en skada på ett kärl på halsen som utlöste proppen.

Jag vet inte om jag hade förstått att jag hade förlorat språket och halva kroppen - innan bilden kom. Men jag vakande upp med en bild som säger mig att nu kommer det att handla om kärlek! Kanske hade jag tagit in att alla var där med kärleksfull energi . Mina barn var där. Mina föräldrar och syskon Mona och Kjell.  Erling och Mattias var där och Liza och sen kom Britt och Monica. Den bilden har burit mig.

Mona berättade vad som hade hänt. Jag försökte prata men det kom bara ylande ljud från mig. Jag grät och grät. Sakta blev jag medveten om vad som hänt. Det kändes som ett fängelse att ha varit med om det mest traumatiska och inte kunna berätta. Jag som är van att kunna sätta ord på allt. Och min kropp- den har inte svikit mig tidigare. Nu var min högra sida förlamad. Tack och lov så kunde jag resa mig upp på mina ben efter tre dagar. Nu börjar min kamp att komma tillbaka. Jag tror inte att jag hade klarat det om vänner och familj inte fanns. Och en hel församling fanns, jag visste att människor bad för mig.

Human design

Vecka innan stroken hade jag fått en karta över min personlighet. En del av kartan visade att jag har en kallelse att erfara, att lära genom smärtsamma erfarenheter, likt den förlorade sonen/dottern. Eftersom jag har upplevt smärta i relationer trodde jag att det var det som det handlade om. När jag vaknade upp på sjukhuset tänkte jag att nu är dags för nästa avsnitt av mitt liv! Nästa smärtsamma erfarenhet. Att få stroke, att vistas på sjukhus. När jag låg min säng utan att kunna meddela mig så blev HD- kartan nästa ödesmättad. Jag tänkte att om jag inte hade fått kartan hade jag inte fått stroke! Samtidigt blev kartan nån form av tröst. Jag tänkte att om det är meningen att jag ska gå igenom detta då är det bara att gå. Men jag skulle helst slippa, tänk att få vakna en morgon och uppäcka att allt var en mardröm.  I mitt jobb har jag predikat att Gud står på botten. Nu är dags att erfara. Håller mitt snack.

En dag av frid

Det var en torsdag stroken kom.  Under helgen som kom minns jag inte så mycket. Familj och vänner kom. Ångest kom och gick. Jag sov oroligt. Men på tisdag hade jag en dag av frid. Från morgon till kvällen. Jag som har hållit på med meditation och tycker mycket om tystnaden inser plötsligt att nu har det rätta övningstillfället kommit.  Ingen har tagit ifrån mig rätten att andas. Jag fick en dag av frid. Men nästa dag var friden borta och ångesten tillbaka. Men jag fick ett smakprov då.

Barnen på sjukhuset

Det som var mycket smärtsamt är att inte kunna prata med barnen och att se deras rädsla i ögonen när dom besökte mig på sjukhuset. Alvin som är äldst och mycket ansvarig  försökte hålla modet uppe. Theo däremot var tydligt rädd. Jag kände hans rädsla. Att helt plötslig ha en mamma som inte kan prata. Tryggheten var borta. Det var också Theo som tog upp psalmen "Bred dina vida vingar" när dom satt hos mig på sängen. Den psalmen brukar jag sjunga för dom när vi hade läst klart om kvällen. Och be Gud som haver. Nu är det ombytta roller nu är det dom som sjunger för mig och leder bönen.

På källarbotten

En dag på sjukhuset skulle jag ner i källaren och göra en skiktröngen. Jag önskar att dom hade sagt till nån anhörig att följa mig. Jag kände mig helt utlämnad. Det var kallt och jag hade på nån ljusblå urtvättad sjukhuskofta och håret hängde. När jag föll ihop på toan föll jag på våran hamsterbur och jag hade ett hemskt blåöga. Där satt jag i min rullstol. Första väntan var vid hissen. Sen när jag kom ner i källaren fick jag vänta ytterligare, och ingen sa något till mig, jag tänkte att dom har glömt mig. Jag kunde inte få fram ett ord. Då tänkte jag att närmare botten kommer jag inte. Sen in röret. Kallt och bullrigt!

Det första ordet

Det hade gått nästan två veckor på sjukhuset. Jag kunde bara säga ja. Jag sitter och äter middag själv på rummet. Det känns bedrövlig. Plötsligt kommer ordet " Gud ". Jag hör mig själv säga "Gud, Gud, Gud .." Samtidigt kommer tårarna och sorgen. Jag ville inte sluta säga Gud, jag var rädd att jag inte skulle få fatt i det igen om jag tystande. Det blev som en bön som satte mig i kontakt med mina känslor. Dagen efter var jag ute på en promenad i sjukhusparken. Då kom det igen "Gud, Gud, Gud .. då fick jag mina barns namn till mig för första gången. Alvin och Theo.  Sen har namnen försvunnit och kommit åter. Speciellt Theo var svårt att säga. Kvar finns erfarenheten att ordet Gud öppnade vägen för fler meningsbärande namn.

Hemkomst

Efter nästan en månad på sjukhuset är det dags att åka hem. Min syster och Britt var hemma med mig den första tiden och mina föräldrar kom också. Britt är min vän sen länge. Hon har bott i det gårdshus som ligger på tomten där jag har bott innan separationen. Hon har varit med barnen sen dom var små. Nu är hon sjukskriven. Eftersom min familj bor i Älvsbyn och Piteå så passar det bra att Britt tar hand om mig första tiden. Hon gör det utan tvekan. Hennes gåvor kommer väl till pass.

Oro för ekonomi

Inte nog med att man blir sjuk, då ska man börja med pappersarbete. Försäkringskassan, blanketter som jag inte förmår att fylla i. Siffror som känns röriga i mitt huvud. Oro för ekonomi. Svårt att sova på natten.

Barnen hemma

Theo fortsätter att kännas otrygg  när han kommer på besök. Men efter någon vecka när barnen har börjat sova hemma upplever jag att det släpper. Vi sover tillsammans i sovrummet, barnen sover växelvis med mig i storsängen och på en madrass på golvet. Där byggs tryggheten igen. Med följeslagare  "Bred dina vida vingar" och Gud som haver varje kväll.

Massage

Redan på sjukhuset fick jag massage. Jag ingick i ett studium som handlade om hur massage (taktil ) kunde hjälpa efter en stroke. Redan på sjukhuset började Britt massera mig också.Det är omöjligt att mäta hur jag skulle ha mått utan Britts massage.

Kort för vägledning

Min goda vän Moncia besökte mig varje vecka på måndag och onsdag morgon. Då målar vi, jag med vänster hand, dansar, mediterar och dricker kaffe och samtalar så gott det går. Från början använde jag en form av skrivplatta. Hon kommer också efter jobbet på fredag kvällar. Vi brukar roa oss, även långt innan jag blev sjuk, med att ta kort för vägledning i våra liv. Första gången vi tog kort sen jag hade blivit sjuk fick jag upp korten "Tystnad" och "Lyssna till din inre röst". Ja, vad annat kan jag göra när språket är borta? Hur som helst betydde dom korten att jag fick en mening under tiden. Men jag ska erkänna att min inre röst var väldigt sorgsen, förvirrad och ångestladdad vid den tiden. Jag får öva mig att stå ut. Helt enkelt.

Besök av Jesus

Min syster Mona skulle komma från Piteå. Nu är vi en bit inne i november. Jag hade svårt att sova om natten och om dagen går inte heller. Men den speciella dagen hade jag lyckas somna ett tag, jag vaknade med ett ryck och ångest. Britt var i köket och hade börjat laga en Västerbottens paj. Jag försökte hjälpa till men hon såg hur det var fatt med mig, hon skulle inte få nån hjälp av mig. Jag gick omkring som en osalig ande. Hon föreslår att jag ska gå och lägga mig. Jag ville inte lägga mig i sängen igen. Så jag satte på musik, Shaina Noll, åter igen reatretmusik, och lade mig i soffan. Jag hade lyssnat på några låtar när ordet Jesus kom till mig. Ordet kom med en väldig kraft. Nu är det inte jag som försöker säga Jesus. Jag hann inte med, det liksom forsade fram ur min mun. "Jesus, Jesus, Jesus."..och samtidigt kom gråten, även den som en fors. Såsmånigom hörde Britt mig och kom ut i vardagsrummet. Hon kom med snytpapper, det behövdes metervis. "Jesus" fortsatte orden i mig. Jag kunde inte stoppa flödet och jag vill inte heller, det var skönt att gråta med väldig kraft. Mitt i det skulle vi hämta Mona vid bussen. Britt for och hämtade min syster. När dom kom tillbaka höll jag fortfarande på. Rättare sagt höll det fortfarande på i mig. Så småningom avtog det. Sen kom en djup frid över mig. Som en frid som kommer när man har gråtit ut allt. Som en frid som kommer av att ha gjort ett gudsmöte.

Jonstorp

Två mina vänner, Gunnilla och Marjo, knackade på en kväll. Dom hade först kommit på sjukhuset med en fårfäll. Nu ville dom ge mig historien om fårskinnet. Det var ett av deras får som hade varit sjuk men sen hade hon klarat sig. Därför fick hon namnet Klara. Nu när hon gått till slakt ville dom att jag skulle ha hennes skinn. Som ett tecken på att jag skulle klara mig. Sen dess har jag gjort mina dagliga yogaövningar på Klara.

Men inte nog med det. Dom hade hört att jag bodde på en byggarbetsplast och det stämde. Dom drenerade huset som jag bor i. Sen sprängde dom i källaren, för att sen fortsätta att riva tvättstugan och bygga fem nya lägenheter. Knappast en strokevänlig miljö. Dagtid borrade dom, sprängde och körde nästan ett år. Folk som kom och hälsade på förstod inte hur jag stod ut.

Nu säger min vänner att dom att dom har ett extra hus på deras tomt. Jag kan komma och bo där när jag vill. Det ville jag gärna, huset blev en oas under det första året. Även när jag inte var där betydde det mycket att veta om att jag var välkommen när som helst. Huset stod och väntade på mig, med skogen strax inpå och med får och hönor. Och med välgörande tystnad.

Läser boken Min stroke

Min stroke är en bok som handlar om en hjärnforskare som själv fick stroke. Hela vänster hjärnhalva blev utslagen. Forskare som hon är,  har hon beskrivit processen på ett intelligent och samtidigt berörande sätt. Hon skriver att hon inte skulle vilja vara utan stroken. Den har öppnat hennes "andliga jag" hon har förstått vad alla mystiker från olika andliga traditioner har försökt att förmedla. En erfarenhet att vi alla djupast sett hör ihop och i nuet finns frid och inget att frukta.  Hon beskriver kampen att komma tillbaka till den vänstra hjärnhalva, hon vill bli " frisk" men samtidigt vill hon inte tappa känslan av "varande", som bor i den högra hjärnhalvan. Jag kan inte säga att jag känner igen mig helt. Men hon gav mig hopp och tröst och goda råd. Hon säger att hjärnan är fantastisk på att återskapa och läka. Åtta år tog det för henne att läkas. Ett hårt arbete och mycket vila. Hon betonar hur viktigt det är umgås med " vänliga själar" vänner som tror på ens förmåga att komma igen, och som samtidigt älskar en som man är.

Träning och åter träning

Det känns fortfarande märkligt att orden kan försvinna från en dag till en annan. Logopeden som jag träffade på sjukhuset kom med ordlistor. När jag kom hem från sjukhuset var träning av ord en daglig sysselsättning. I början behövde jag nån som sa ordet och så fick jag öva mig att härma. När min 80- åriga pappa var hos mig så satt han och övade ord med mig. Det kändes som vi hade förflyttas långt bak i tiden, pappa och flicka - sorgligt men samtidigt vackert.

Om jag ska försöka beskriva känslan att ha afasi. Det är som att förr gick talet som på räls, nu är det som om talet försöker hitta rätt spår bland många, ibland blir det rätt....och orden kommer sakta. När jag blir stressad eller trött är det på språket jag märker det först.

Den första tiden hemma hade jag hemreab. En sjukgymnast eller en arbetsterapeut kom hem till mig och tränade min hand framförallt. Jag är van att träna men inte med en förlamad hand. Sakta sakta sakta går det. Men jag har bestämt mig för att inte ge upp.

Att försöka skriva

Jag fick en skrivbok av en vän. Till att skriva ner orden som kom till mig. Att försöka skriva med vänster hand kändes omöjligt. Jag ville så gärna skriva ner det jag upplevde. Men hur stavas orden? Jag kunde se första och eventuellt andra bokstaven men sen kunde jag inte förstå hur man gick vidare.  Men det går faktiskt att läsa det jag skrivit den första tiden, med viss möda. Men med tiden kommer orden igång. Stavningen följer språkutvecklingen.

Barnens berättelse

Mina pojkar är inte dom som pratar så mycket känslor.  Jag var orolig för att dom inte skulle känna att det fanns plats för deras känslor och för deras berättelse när fokus låg på mig. När jag kom till neorehab i Sävar och möter en kurator som jobbar med hela familjen tar jag chansen. Vi träffar två kuratorer i olika konstellationer. Det sista mötet satt vi hemma i soffan och dom bad barnen berätta om dagen när jag fick min stroke. Alvin satt med mig i soffan men spontant hoppade han över till Theo som satt i en annan soffa.  "Det var en mardrömsdag" inledde Alvin. Så kom hela berättelsen. Dom turades om att berätta. Efteråt var dom helt slut. Leken tog vid.

Några dagar senare när barnen kom från deras pappa, en fredagkväll, så fortsätter berättelsen. Monica och jag sitter i köket och pratar, barnen går in och ut som vanligt. Alvin kommer in och säger att han vill berätta om dröm som han har haft i veckan. "Jag drömde om aliens. Du och Britt var med men ni var lite tveksamma om aliens fanns. Men sen steg du, mamma, ner till underjorden, och blev övertygad om att dom fanns. Sen såg jag en gul container, det stod död på den och när jag öppnade den var fullt av döda människor i den"

Så gjorde han på barns vis, hoppade till en berättelse, om en bok på skolan som han läste. " Den handlar om en prästson. Hans pappa fick ett dödsbud på en högtid, det var någon som hade tagit sitt liv. Jag tyckte att det var en spännande bok" sa han. Jag och Monica höll andan.... Och Alvin fortsatte sin berättelse ... Nu funderar han högt: "Om en inbrottstjuv kommer på natten och jag är hos pappa så tänker jag att jag tar kniven som jag har fått av farfar som jag har på nattygsbordet och skyddar mig med den" ... men sa Monica: " hur tänker du att gör om du är hos mamma?" Jo fortsatte Alvin: " om en inbrottstjuv kommer på natten när jag är hos mamma så tänker jag att jag tar din ikon Maria och Jesusbarnet, den är stor och tung, den kan jag kasta på inbrottstjuven. Jag tänker också på dom grekiska gudinnor som du har på hyllan dom kan skydda mig ". Jag och Monica satt förundrande när han var klar. Jag hade fått en berättelsegåva och en nyckel till Alvin.  

Det hör till saken att Alvin ända sen vi flyttade har på storebrors vis känt på ytterdörren och på balkongdörren på kvällarna för att försäkra sig om att den är låst. Kopplingen mellan inbrottstjuv och döden är ett vanligt tema i myter och berättelser. "Döden kommer som en inbrottstjuv".

Det hör också till berättelsen att Alvin hade svårt att somna på kvällarna vid den tiden. Den kvällen när vi lade oss föreslog jag för Alvin att han skulle ta ner dom grekiska gudinnorna från hyllan och ställa ut dom på bordet vid sängen som ikonen är placerad på. Han tog uppgiften på största allvar. Han ställde Artemis, hon har en båge, på en sida av ikonen och Atena, hon har en sköld och ett svärd på den andra. När han hade gjort det somnade han en som stock.

Nästa kväll hade vi ett teologiskt samtal. Han hade nämligen valt ut Ahtena att följa med honom till madrassen. Mamma sade han:" om vi hade bott i Grekland hade vi tillbett Ahtena då? Ja vad svarar man på sån fråga hann jag tänka, ja försökte jag "... jag tänker mig att hon är del av Gud.".. .  Ja kom det med kraft från Alvin, " som en ängel hon beskyddar mig". Sen föll han i en god sömn.

Theo har bearbetat på ett annat sätt. Genom att måla och rita. Jag tror också att han sett på samma film om och om igen har varit läkande för honom.

Skyddslös

Jag är en känslig person i grunden. Stark, på ett sätt,  men samtidigt skör. Någon har sagt att när man har haft en stroke är det som att ha blivit hudlös. Sakta sakta börjar huden att växa ut igen.  Många gånger under åren som har gått sen jag fick stroken har jag varit hudlös -slutat sova....Mina vänner fick vara den hud som jag inte hade fått än.

50- års kalas

 När jag fyllde 40- år hade jag nyss blivit mamma till Alvin och hade ingen ork att ställa till med riktig fest. Jag hade tänkt, när jag fyller 50 då ska jag ha en riktig fest med middag och dans! Jag älskar att dansa! Att fylla 50år strax efter en stroke. Hur hanterar jag detta? Först tänkte jag att lägga ner mitt firande. När jag kände på saken så var det trist att inte fira. Så jag ringde runt och bjöd i hop till ett kalas. Åter igen gjorde vänner och familj det möjligt för mig att fira. Dom bakade, fixade och organiserade kalaset. Jag hade bjudit in till att "komma och fira livet med mig". Det var verkligen ett firande av liv, denna ljuvliga sommardag ute på kyrkans innegård, med kära vänner, barn,  familj och mitt  arbetslag.

Att bli starkare

Att få en stroke mitt i livet är att helt plötsligt  behöva be om hjälp med saker och ting som man förut har klarat själv. En övning att ta emot hjälp. Jag blev sakta starkare. Då kom irritationen  Jag kände mig som en tonåring. Innan jag förstod vad min irritationen  handlade om var det svårt att hantera både för mig och omgivningen. Jag hade helt enkelt ett behov av att bli mer självständig. Fortfarande  har jag behov av hjälp. Det gäller att balansera " kan själv " med att vara mottagare av hjälp.

Ettårsdag för stroken

Den 22 sept 2012 råkade sammanfalla med min 50-års present som jag hade fått av goda vänner, Liza, Helena och Åsa. En helg i stuga vackert belägen vid en sjö. God mat, promenader och goda samtal. Mitt i allt det goda kom sorgen. Känslan av att livet inte är som förr, jag är inte som förr. Det har gått ett år och jag hade tänkt att nu skulle jag vara frisk.
Jag tänker att kroppen vet om när det är läge för att sörja, omgiven av goda vänner kunde jag släppa fram sorgen.

Straffad för ett års sjukskrivning

Efter att ha varit sjukskriven ett år går sjukpenningen ner och den extra försäkring Afa försvinner. Oro för ekonomin och oro för hur det skall gå med  mitt tillfrisknande.  Det känns som att man blir straffad för att man har varit sjuk ett år. Som om oro för själva sjukdomen inte räckte. Jag tror att såna regler hindrar läkningprocessen.

Cellminne

Jag läste en bok som handlar om cellminnen. Enligt boken är det oläkta cellminnen som blir till stress i kroppen och som orsakar sjukdom. Jag vet inte så mycket om det. När jag låg på sängen och vilade efter boken, så kom det till mig att det är ett oläkt cellminne från mitt första år som har utlöst proppen.

När jag var drygt ett år så hamnade jag på sjukhuset efter att ha dragit ner heta kaffekoppar över mig. Jag hade fått en brännskada på halsen. Jag låg på sjukhuset ensam en vecka. Det är på den tiden som man inte tyckte att föräldrar behövdes på sjukhuset. Det var samma känsla av övergivenhet som kom över mig när jag kände på rädslan som stroken har väckt i mig.
När jag tog upp det med min terapeut så anknöt hon till att jag förut när jag har pratat om den händelsen har sagt att jag kan inte komma åt det, känslan, för den ligger före språket. Nu sa hon "och nu får du börja om, innan språket..." Jag vet inte om min insikt är sann. Men den har påverkat mig.
Den visar också hur man försöker hitta begripliga anledningar för sin sjukdom. Min kära mamma tror att jag har fått skadan på halsen av att jag har stått på huvudet när jag har gjort min yoga. Ja, vad vet man.

Kvällar med barnen och Britt

Mitt i allt finns barnen med deras " här och nu", med deras glädje och uppfinningsrikedom. Mitt i allt så kan jag känna att tiden med barnen är väldigt rik efter stroken. På kvällarna kommer dom igång, lagom till kvällsfikat. Då är det bus och skratt och berättelser som kommer spontant. Jag undrar om jag hade den tiden att vara med dom om jag hade varit frisk? Tillsammans med Britt har kvällarna med barnen varit så friska mitt i allt. Hon har underlättat livet så mycket. Hon har outtröttligt diskat, jag har ingen diskmaskin, plockat och varit  "steget före".

Att leva med sitt värde

Jag var hembjuden till Liza och hennes familj. Det var en trött och sliten Susanne. Jag kämpade med en relation och med min sjukdom. Då sa Liza: " kom ihåg Susanne att ditt djupaste värde är oförändrat. Du är en diamant, det som är du, kan varken stroken eller nån annan förstöra. Det kom i rätt tid, påminnelsen om mitt värde. Det som jag så ofta har predikat och undervisat om " Guds avbild". Skatten som finns där, oförstörbar,  men den kan ligga djupt nergrävd.

Jag går hem med en skatt. Att inte gömma sig, att inte gräva ner sig, att visa sig, att tro att språket räcker och att värdesätta sitt liv.

Att leva med en förlust

Ulf min vän, var hos mig en dag. Han sa att nu har du en annan kompetens, att ha fått en stroke. Vi pratade på om hur det är att leva med en förlust? Kan en förlust väcka andra sidor till liv? Att utrycka mig har alltid varit viktigt för mig, vad jag ser och erfar och vad jag känner. Det har jag fått göra som präst. Samtidig har jag tänkt att om jag inte arbetar som präst hela mitt liv kan jag använda mina händer. Måla och sy. Men nu har jag förlorat både språket, det flödande och handen. Vad är min väg då? Vad är min uppgift nu?

En annan sida är den mentala tröttheten - orken. Jag har alltid tyckt om grupper, att samtala i en grupp eller vid ett middagsbord. Nu känner jag orken ihop med språket inte räcker till, speciellt när flera samtal är igång samtidigt. Det är också en förlust.

Det kommer att ordna sig

En morgon när oron hade fått fäste i mig. Kom orden till mig " det kommer att ordna sig". Jag märke att orden fungerade lugnade för mig. Som ett mantra eller en bön. Jag gick omkring hela dagen med dom orden knutna till andningen. Sen den dagen har " det kommer att ordna sig" funnits med mig. Det får själen och kroppen att känna tillit.

Allt handlar om kärlek

Den bilden som jag vakande upp med "allt kommer att handla om kärlek" den har burit mig under tiden som har gått sen jag fick min stroke. Det viktigast i livet är kärlek och kärleken är större än ord, större än mig. Gud är kärlek. Jag behöver komma tillbaka till den bilden om och om igen för att urskilja vad som är viktigt. Det är vad andlighet är för mig. Att om och om igen vända sig om till det som livet går ut på.