Det här är en blogg om min skrivna röst. Jag har en talande röst också men den funkar så där efter min andra stroke. Det tar väldigt mycket mer energi att prata än att skriva. Därför väljer jag att skriva.

Här kommer del två. 
Den kommer att handla om min andra stroke. Tiden före och efter. Om hur jag tar mig vidare. Om andligt utforskande.

 
Det är mina egna bilder, med några få undantag.

 Den första vägen som jag gick på när jag fick mina strokar är träning och åter träning. Fysioterapeuterna som jag mötte på hemreab sa att dom aldrig hade mött en sån träningsiver hos någon annan. Jag är evigt tacksam över Hanna och Vickan som mötte mig på ett så bra sätt, oavsett hur jag mådde när dom kom hem till mig. Vi utforskade tillsammans kan man säga. Deras uppfinningsrikedom fanns det ingen ände på.

När jag kom till Spanien på Neurooptimas träningskurser, kände jag att även där tar nån min träningsiver på allvar. Där tränar man sex timmar per dag under tre veckor.

Det var efter en sån period i Spanien, den första, som jag blev sammanförd med Rajol Vasa, en träningsguru från Indien, som har specialiserat sig på stroke och andra hjärnskador. Det var Hanna och Vickan som hade fått ett forskningsprojekt för att undersöka hennes metod. Dom var delvis redan inne på hennes spår eftersom Rajol hade varit i Umeå och utbildat.

Träningen skedde över Skype från Umeå till Indien med fysioterapeuternas hjälp. Eftersom min engelska åkte ut med stroken så behövdes det också hjälp med det, jag förstår men kan inte prata. Första tiden med Rajol skulle jag träna 10 min varje vaken timme. Intensiva övningar på matta. Sen tränade jag lite längre pass några gånger per dag.

Det var intressant med kulturmöte också. Hon ville inte ha obekväma frågor. Mer hierarkiskt än vad jag är van vid. Vi höll på med studien och extra träning omkring ett år.

Till slut fick jag möta henne live i Uppsala. Innan jag åkte dit ställde jag frågan om hon hade varit med om att nån med en förlamad hand som jag hade kunnat träna handen tillbaka. Den frågan ville hon inte svara på. Hon blev uppenbart förnärmad över att jag ställde frågan.

I Uppsala blev det två veckor intensiv träning. Hon var fin, en godhjärtad person men hon kunde vara hård. På slutet sa hon till mig att problemet med dig Susanne är att du inte kan vila i träningen. Jag frågade henne vad hon menade med det. Men hon kunde inte förklara mer. Den meningen har på nåt sätt följt med mig. Att vila i träningen.

När jag kom hem från den intensiva träningen med Rajol så var jag så slut. Jag kände att det var dags för en ny väg i mitt liv. Det var mitt i sommaren och jag hittade en plats nere vid älven som jag for till nästan varje dag till hösten blev för kall. Älven tog emot mig med nåd. Här fick jag vila tillsammans med det gröna, träden och vattnet. Ibland hade jag med mig en bok och kaffe. Den bok som jag hade med mig mest är Trotsa tyngdlagen - Läk dig själv genom nådens kraft av Caroline Myss.

Jag fick för mig att jag ville ha nåt konstverk som uttryckte att jag hade lämnat en fas och var på väg i en annan riktning. Tidigare under våren hade jag varit på en konstutställning i Ålidhemskyrkan och sett ett verk som hade stannat kvar hos mig. Jag tog kontakt med konstnären Åsa Boström och frågade om hon hade kvar verket. Det hade hon. När hon kom till mig med det, visade det sig att hon hade gjort det samma tid som när jag hade fått min stroke. Den heter Find the Way home. Den var till mig!

Innan min stroke arbetade jag som präst i ett väldigt kreativt sammanhang i Ålidhemskyrkan. Jag hade som specialuppdrag att hålla i vuxenarbetet. Vi gjorde retreater, kurser, samtalsgrupper, temagudstjänster... Jag knöt kontakter och den ena idén avlöste den andra.

När jag fick min stroke och förlorade både min högra hand och språket så önskade jag att få komma till sjukhuskyrkan när det blev dags för arbetsträning. Jag kände att komma tillbaka till min gamla arbetsplats skulle vara allt för smärtsamt. Dessutom kunde jag inte klara av stora grupper längre. Det gör min hjärna så trött.

Sjukhuskyrkan var ett mindre arbetslag. För det mesta bara ett samtal åt gången. Seende, omtänksamma personer. Men det var svårt ändå.

En av diakonerna Patrik mindes hur jag brukar tycka om att dansa innan stroken. Så vi började dansa en gång i veckan, några danser. Svårt men meningsfyllt.

På arbetsträffarna hade jag fullt upp med att hinna ta in vad som sas och lyssna. Det kändes som att min hjärna processade så långsamt och mina språksvårigheter satte tydliga gränser. Sjukhuskyrkan arbetar framförallt med akuta ärenden och en del i arbetet är att ha jour. Det kunde jag inte ha. Efter arbetsträning kom jag upp till 25% tjänst och såsmånigom 50% arbetstid.

Jag försökte att använda mina erfarenheter från att ha haft en stroke. Att ha vistats mycket på sjukhuset och på rehab. Jag och diakon Monica skapade en strokegrupp. Livet med stroke. Den gick ut på att träffas i en grupp, dela erfarenheter, sörja och bearbeta sin stroke. Det var djupt meningsfyllt.

Vi på sjukhuskyrkan skapade också ett sammanhang för hjärntrötta och anhöriga. Även där samtal, delade i en runda. Vi skapade Sinnesfridsgudsjänster. Ett tema, mycket musik, sång och bön, utan mingel och kyrkfika som är så utmattande för en trött hjärna. Även det var meningsfyllt.

Det var på sjukhuskyrkan som jag kände smärtan över den tro, som jag inte tror på! Visst är det märkligt, men jag kan inte förklara det bättre. Kanske att den tron ligger så nära.
Jag har hört det många gånger förr men då var jag i ett annat läge. Frisk och med i samtalet. Jag kom så väl ihåg hur ont det gjorde när jag hörde från nån kollega; ”jag tror inte på helande” och ”jag tror inte att det finns nån mening med det som sker”. Jag är säker på att samma ord kan vara en tröst för någon annan. Men för mig är det inte det. Även om jag inte blir helad själv, så är det något jag tror på, en del av mysteriet.

Vad är helande egentligen? Helande för kroppen. Helande för själen. Helande för anden. Helandets mysterium har vidgat mitt sökande.

Meningsfrågan också. Jag menar inte att allt har en mening i varje detalj. Men att allt levande hör samman, det är grunden i all mystik. Det skapar ett slags meningsfyllt universum. Där kan man finna meningstrådar. Det som vi kallar Gud eller Källan eller Skaparen av allt som Är håller samman allt. Även när vi inte förstår med våra begränsade perspektiv.

Utifrån en mystik upplevelse skriver Caroline Myss. ”Livet förändras omedelbart, från en yttre värld full av människor och kaos till ett heligt fält av nåd där allt liv har syfte och en mening. Vi kan inte förstå meningen, men det är ärligt talat irrelevant”

Ur dagboken

Idag har jag känt mig så så hjärntrött och så så handikappad. Inget har funkat idag. Varken stegen, jag snavar eller trippar fram, går på tå,... eller orden eller rösten. Det låter som om jag kraxar fram orden eller sluddrar. Desperation ligger på lut. Hur ska jag kunna få ett liv som jag kan acceptera. Om jag hade nåt som funkade. Jag blir så trött av människor, av gälla röster, av ord. Det enda som funkar är att vara ensam...just nu. Med mig själv och med naturen.

I morse jag vaknade med medvetenheten om skadorna från den andra stroken. Med medvetenheten om hur länge det tog innan läkaren kunde ge mig propplösande för han behövde skicka resultatet av prover till Australien först. Det skulle ha varit farligt att ge mig propplösade om det hade varit nåt annat, jag kom in med en kramp. Man ska inte få en stroke på en lördag.

Jag fick den andra stroken lördag 7 januari 2017. Jag och Britt hade varit i Jonstorp under dagen, hos våra vänner, jag hade försökt att åka lite skidor med en hand.
Vi hade just ätit middag hemma hos mig. Britt höll på med lite efterrätt, mango. Jag satt på min yogamatta i vardagsrummet och gjorde lite övningar, som jag brukar. Efter ett tag fann hon mig krampande. Jag har varken förr eller senare haft nån kramp. Det blev ambulans in på sjukhuset. Eftersom det var lördag så fanns inte möjligheten en att ta prover direkt.

Min ursprungsfamilj blev inringda från Älvsbyn och Piteå. Mina barn var i Thailand med deras pappa Mattias och deras familj hos honom. Mattias blev uppringd. En av mina kollegor var sjukhuspräst den kvällen. Han och Britt ringer samtalen. Det var väldigt kritiskt på kvällen. Man visste inte om jag skulle klara mig. Mitt eget minne är att jag vill sätta mig upp och att läkaren inte vill det. Jag försöker gång på gång att sätta mig upp. Dom har beskrivit det som ett maratonlopp.

När min bror kom så får han läkaren att förstå att jag bara vill sitta upp lite. Skönt! - tack Kjell. Kampen är över för nu. Jag blir lite mer medveten om att jag har haft en andra stroke, på andra sidan av hjärnan. Jag känner att jag är inte är förlamad som den förra gången så kan jag andas ut och somna.

Nästa morgon stiger jag upp och sjunker ner på golvet för att göra den yogaövning som jag alltid brukar göra. Jag märker direkt att nåt har hänt med min kropp och med min andning. Det känns så stumt.

Mina barn kommer hem från Thailand med sin pappa nån dag senare. Dom är lättade över att se mig, att jag inte är förlamad och inte personlighetsförändrad..., och vid liv! Två gånger har dom varit nära att förlora mig.

Min röst är förändrad. Om jag har fått kämpa med orden sen första stroken så har det hänt något med rösten nu. Jag pratar med låg röst och entonigt. Jag får veta att nåt har hänt med min förmåga till koordination. Först så trodde dom att jag hade fått nån skada på mina stämband. Men inte. Skadan sitter i hjärnan.

Även om skadan sitter på högra sida av hjärna nu och vänster sida är drabbad, är det högra sidan som blir sämre. Den vänstra sidan blir bara lite svagare. Det märks framför allt på högra foten som blir sämre och snedare. Det är nästan omöjligt att sätta på nån sko.

Redan på sjukhuset konfererar läkarna om orsaken till min andra stroke. Dom vill ta bilder på mitt hjärta. Jag försöker svälja ner nån form av kamera som ska fota av mitt hjärta. Det är omöjligt. Det blir ultraljud istället. Dom ser att jag har en utbuktning på hjärtat, förutom ett hål i hjärtats kammare som dom upptäckte i samband med första stroken. Läkarna börjar prata om operation.

Den unga läkaren som hade hand om mig på natten, han anmälde sig själv till Lex Maria. Han var orolig att han hade gjort nåt fel. Jag träffade honom senare. Han hade gjort vad som stod i hans makt. Det kändes fint att få möta honom.

I samband med en andra stroke börjar en andra träningsperiod. Innan jag fick andra stroken hade jag kommit igång att springa. Jag sprang tre gånger i veckan 45 minuter. Inspirationen kommer från Anders Hansens bok Hjärnstark.

Med andra stroken kom Hemreab igen. Nu mest Hanna- uppfinningsrik, uppmärksam och uppmuntrade. Att fysioterapeuten kommer hem är väldigt bra. Om jag skulle iväg och träna på sjukhuset skulle min energi vara slut när jag är framme.

Jag gråter mycket. Framförallt när personer som jag tycker om kommer. Jag hulkar och tjuter. Jag verkligen tjuter! Jag kan inte hejda det. Jag kommer på att det tyder på att jag har en röststyrka ändå! Den kommer fram när gråter. Mamma blir flera gånger förskräckt när jag tjuter när jag pratar med henne på telefon. Jag säger till henne att det är inte farligt. Jag behöver få sörja.

Det känns som om hela min varelse har gått in i en annan långsammare värld. Det har varit inne länge att sjunga ”långsamheten lov”. I en stressig värld. Att sakta ner tempot. Jag tänker det är skillnad när man har ett val och man medvetet kan sakta ner. För mig är det där jag är, för att överhuvudtaget fungera. Det blir så tydligt när jag ska försöka anpassa mig till nån annan fart, som man behöver då och då. Då får jag ett bakslag. Som gör att jag slutar fungera. Min hjärna blir så trött. Om jag får vara i mitt eget tempo och göra saker utifrån min egen rytm så funkar livet rätt bra.

Hjärntrötthet kan likna när man blir trött i huvudet av för mycket tankar -men ändå inte. Vissa dagar vaknar jag trött i hjärnan och väldigt ljudkänslig.

Ofta när hjärnan blir trött så blir jag så tom. Det är som om jag inte får nån respons inifrån. Som om nåt har gått sönder inuti hjärnan och man kan väl säga att det är så också. Jag vill leva som en mottagare av livet och ge vidare det jag får ta emot. Men emellanåt är det bara tomt... Acceptera acceptera acceptera.

När hjärnan blir trött så ser jag mig själv göra de mest knäppa och ologiska saker. Speciellt under tidspress. Jag ser också att min personlighet kommer fram mitt i allt så jag vill försöka att omfamna den delen också och se den med lite humor.

När jag i sommar skulle hinna passa en tid vid tåget. Jag skulle hämta ett par vänner. Jag inser att jag behöver äta innan. Det är tjugo minuter kvar innan jag ska sätta mig i bilen och köra från Vitberget till Älvsbyn. Jag värmer soppan och tänker att jag sätter mig på bron och äter. För när jag åt frukost samma dag så ångrade jag mig att jag satt inne, solen sken så lockade ute. Men jag hade glömt att det är svårt att äta soppa med en hand när man inte har ett bord att ha skålen på. Då ser jag mig själv gå och ta fram trädgårdsmöblerna som är ihopsatta i en hög. Bara för att få njuta av en stunds skönhet. Två minuter blev det!

Eller när jag i trötthet går omkring och plockar och ordnar föremål för att få det lite vackert omkring mig. En bukett blommor på bordet kan hjälpa min hjärna att komma till ro.
Eller när jag ska iväg och har bråttom och istället ser jag mig själv byta örhängen eller måla läpparna..

Det har gjorts studier av hjärntrötthet och mindfullness. Att det hjälper mot en trött hjärna är så tydligt. Att bara vara i var man har för handen. Att ta på sig socken...att plocka fram blåbär ur frysen...med full närvaro. Det är som det får min hjärna att sakta ner, ungefär som att gå supersakta och känna hur varje steg känns...

Jag var med i en studie av hjärntrötthet och träning. Även den hemma på en motionscykel. Fysioterapeut Anna kom och mätte och peppade mig. Jag tror att vi höll på tre gånger i veckan 45 min i åtta eller tio veckor. Jag upplevde att det hjälpte mig och det syntes också på testresultat.

Om jag ska dela vad som har påverkat mig efter min första stroke. Utan att gå så djupt in det. Jag träffade en man som jag blev djupt förälskad i. En efterlängtad passion men också en djup smärta. Jag blev så sårbar. Det var så mycket som jag inte stod ut med. Det finns en sorg över att jag aldrig har fått till en hållbar relation.

På tal om Nåd. Mina grabbar har klarat sig så bra. Jag är så djupt tacksam över det.

Det började några månader innan jag fick min andra stroke. En bekant är inbjuden till sjukhuskyrkan för att berätta om sitt helande. Hon berättar hur hon har fått kontakt med en person som jag ringer till senare. Han leder mig telefonledes genom kroppen, upp genom vänster sida med början i foten och jag känner påtagligt att energin fylls på. Det tar rätt länge för höger fot och hela bålen fylls, allt utom högra handen. Min förlamade. Han säger att den kommer också. Jag är så tagen av upplevelsen och tacksam över att få känna energin i nästan hela mig. Han introducerar hur jag ska sitta och låta mig fyllas på. Med fötterna på golvet och händerna öppna.

Nästa gång som jag sitter själv så fylls högra handen på också. Högra handen som har varit kall sen stroken blir plötsligt varm, så påtaglig. Jag fortsätter att sitta. Handen är fortfarande varm några veckor senare när jag fortsätter att sitta. Men så händer det något. Värmen avtar. Jag ringer upp mannen igen. Den gången så händer det inte så mycket när han försöker guida mig. Men jag fortsätter att sitta. Ungefär som en vanlig meditation som jag är bekant med.
Det är den accessionen som jag får när jag vill sitta upp i samband med min andra stroke. Om jag bara får sitta upp så kommer det att lösa sig!

Rätt tidigt efter min andra stroke får jag en varning för att fortsätta med yoga. Jag blir så rädd. Rädslan slår sina klor i mig. Jag ringer min vän Monica som kommer och senare kommer Karin från sjukhuskyrkan. Jag gråter och gråter och känner rädslan. Kan yogan vara orsaken till mina strokar?

Det som hjälper mig, förutom att ha stöd från mina vänner, är tanken att det finns något där för mig bortom rädslan, annars skulle jag inte bli så rädd.

Ur dagboken

Om du inte möter rädslan går du bara en bekväm väg. Rädslan är ett tecken på att jag på rätt spår. Min största rädsla kommer att möta mig om jag vill vandra gåvans väg.

Så jag fortsätter med yogan.

Under hela tiden från min första stroke har jag fortsatt att vara intresserad av human design (hd). Ända sen jag läste Jungiansk psykologi i Uppsala under mina teologistudier har jag varit dragen till personlighetspsykologi/mytologi. En sommardag när jag var hos mina föräldrar i Älvsbyn ringde Monica och berättade om Genkeys-boken. Genkeys bygger på human design men är ett lite annorlunda system. ”Nu kommer vi aldrig ha tråkigt mer” sa hon till mig.

Vi bildar ett liten grupp tillsammans med vår kompis Christer och studerar Genkeys. Varje Genkey har en skuggsida och en gåva och en essens. Jag kände hur skuggsidan i min personliga karta träffade mig i magen många gånger. Den Genkey som har tröstat mig mest sitter i mitt känslocenter och är Grace. Nåd. Den har jag i min kallelse enligt Genkeys. Skuggsidan av Grace är skam, vanära. Skammen över min synliga skada!

Ur dagboken

Nåden handlar om Sanna meningen av lidandet. När du börjar kontemplera lidande i ditt liv så får du samtidigt syn på hur mycket välsignelse det innehåller. Välkommen till att omfamna den stora modern!

När jag fick min första stroke har jag berättat att jag tänkte ”varför inte jag” även om jag även hade stor ångest och var arg emellanåt.

Hur hanterar jag den desperation som kommer över mig ibland? När jag känner mig inlåst i min egen kropp. Bakbunden med munkavle. ”Min Gud min Gud varför har du övergivit mig?”
När jag känner att allt som var meningsfullt har tagits ifrån mig:

Att vara tillsammans med andra- det gör mig så trött - framförallt om det är mer än ett samtal igång. Det är som stroken har gjort mig hudlös. Som om olika vindar drar igenom mig. Blåser ut mig.

Att samtala - tar mycket energi.
Att skapa, att måla, att sy, att texta för hand,  med en hand - svårt!

Att dansa och att vara i rörelse - svårt!
Att att arbeta. Efter andra stroken - det funkar inte! Mer om det i nästa del.

Hjälper det att fly desperationen? Nej!

Finns det nån annan väg som funkar?

Ja - att tillåta alla desperata känslor och sitta med dom. Tillslut lättar det!

Jag har också upptäckt att varje katastrof har ett frö av nåd inuti.

Jag kan bli vän med strokarna. Se dom som allierade. Omfamna och acceptera min väg. Det som har blivit min väg. Se varje katastrof som en möljig gåva. Om jag ser strokarna som en vän istället som min fiende?

Den första gåva som kom till mig är friheten. Det är en frihet också om jag väljer att se det så. Friheten att utforska den andliga vägen. Utan krav på att passa in.

Den andra friheten som jag fann är att jag har möljighet att flytta ut i naturen mer. Uppleva skönheten- vandra i min egen takt. Utan så många tider att passa. Knyta an till stenarna till träden och till vattnet. Följa årstiderna på ett annat sätt.

En vän Ulla introducerar mig för Joe Dispenza. Han är en man som helade sig själv med tanken och känslans kraft. Han hade en ryggrad som var bruten på sex olika ställen. Han är en kiropraktor, vetenskapsman och mystiker. Han leder retreater i många länder och har kurser och utbildningar.

På retreater mäter dom vad som händer i hjärnan när vi har mystika erfarenheter. Det är så tydligt att personer som blir helade erfar en gudomlig kärlekskraft som blir starkare än själva helandet. Han använder kvantfältet som förklaringsmodell och utifrån det utvecklar han sina meditationer. Dispenza vet att hjärnan är plastisk så det blir mycket neurovetenskap. 
Under två års tid lyssnande jag mycket på Dispenza och gick en kurs och mediterade med honom. Jag gjorde erfarenheter.

Ur dagboken

En kväll när jag hade mediterat och sen låg i min säng för att sova. Jag somnade till men märkte att jag fortfarande befann mig i meditation och att energierna påtagligt arbetade med min kropp. Det pågick i högra sidan och i olika kroppsdelar och i huvudet mest på slutet. Som ett kopplingsarbete. Och jag bara var ett lugnt vittne som iakttog. Jag tänkte att nu blir jag helad. Jag befann mig utanför tiden och på nåt sätt utanför kroppen, men fullt medveten och vaken. Jag kände en sån tacksamhet som jag varken förr eller senare har känt. Himmelsk tacksamhet.
Jag var inte helad men det betydde nåt.

Jag började också uppleva musiken på ett annat sätt. När jag gick till kyrkan eller på konsert så var musiken så energifylld, jag tappade tid och rum. Framme vid nattvardsringen var det ibland så starkt så jag knappt kunde stå på benen.

Jag hade svårigheter att sova. Det förändrades i och med erfarenheter av energimeditation. Det är alltid svårt att beskriva en erfarenhet som man gör som det inte finns nån mall för. Men i stället för att vara i tankarna eller i kroppen lägger jag mitt fokus en bit ovanför huvudet. Det som brukar kallas det åttonde energicentrum, själen i naturfolkens filosofi. När jag har mitt fokus i själen, så kommer vilan och sömnen. Även när jag mediterar, vaken vila, brukar jag ha mitt fokus där.

En fundering. Kanske själen ser annorlunda på stroken än både kroppen och tankarna? Jag tror det. 

Ur dagboken

Det som har hänt med mig sen jag började med energier är att jag förstår den sidan av Jesus och bibeln som har varit främmande för mig. Men som jag samtidigt har varit dragen till. Den om hur Jesus botade sjuka. Nu ser jag att Jesus var i kontakt med det som vi idag kallar kvantfältet. Därför kunde han bota sjuka, göra under, vara i alla dimensionerna samtidigt och gå genom låsta dörrar. Jag förstår på ett annat sätt trons kraft som intentionens kraft.

I energimeditiationen ska man börja i andning och i kroppen och sen gå utanför kroppen, i spacet eller i energifältet. Den skiljer sig mot zenmeditationen som jag har hållit på med, som är kroppscentrerad. Ute i fältet finns alla möjligheter- men dom behöver bli sedda och tagna i anspråk- likt själens fågel som skapar en vision! Nästa steg eller vingslag är att överlämna sig till det Okända/Gud/Anden...

Jag kom inte vidare. Jag kände att det är dags att gå på en lite annan väg nu.

 Det blev Skönhetens Väg i naturfolkens spår. Det kommer att vara namnet på nästa del - utifrån namnet på den utbildning som jag går.