Skönhetens Väg - min berättelse om smärta, förmödrar,  nåd och kärlek.

Det är min tredje berättelse om hur det är att få stroke mitt i livet och om mitt andliga utforskade. Jag kallar min blogg Min skrivna röst också för min talande röst är svag. Bilderna är mina egna.

Skönhetens Väg är en utbildning jag gick under två år. Den handlar om urfolkens visdom. 

Skönhet är inget annat än början på skräck som vi knappt kan uthärda” Rilke

Hur kom det sig att jag fann Skönhetens väg? Det var en vän till mig som ville vara till hjälp. Eftersom hon är synsk och har sett oväntade saker förut så sa jag ja till att hon vill göra en kinesolog behandling på mig på distans. Hon träffade så rätt, jag kände igen mig. Hon såg att det handlade om mitt hjärta och att kunna älska. Hon väckte också skräcken i mig. Hon sa att hon såg arton entiteter i mitt energifält, som inte skulle vara där. Vad är en entitet frågade jag. I mitt inre såg jag demoner och andra varelser. Hon gav mig nåt svar som inte fastnade. Jag var för rädd. Min vän tipsade också om Anna Larsson som jag skrev till. Anna tog ner mig på jorden med sitt sätt att beskriva entiteter som virus eller bakterier i energifältet. Anna skulle senare bli min lärare på Skönheten Väg.

Tårarnas kallelse

Senare mötte jag Anna på en föreläsning som hon höll i Umeå om Skönhetens Väg. Hon var en jordad kvinna som utstrålade enkelhet och vishet. Jag grät mycket under föreläsningen. Speciellt när hon berättade om Amanzonas och Peru. Jag vet inte fortfarande varför. Det har hänt många gånger efter också. Forfarande outforskat. Jag har lärt mig att lita på mina tårar. Den slags gråt vill nåt.

Kyrkan sa nej

En annan anledning är jag inte fick arbetsträna i kyrkan längre efter andra stroken. Det beror på att jag inte kan utföra traditionella prästuppgifter längre. Eftersom min röst och mitt språk är påverkat av mina båda strokar. Jag hade sett framför mig att jag skulle kunna leda en grupp som riktades till stroke överlevare som jag, och att jag kan leda meditiation. Eftersom kyrkan är i ett annat läge nu och behöver spara pengar så fick jag nej. Jag blev knappt besviken. Jag hade fått upp ett annat spår. Jag ville gå utbildningen Skönhetens väg.

Fiskande i djupt vatten- nedstigning

Mycket har hänt under Skönhetens väg. En del av utbildningen är privata sessioner med Anna. Jag kommer tillbaka till dom senare. I korthet går dom ut på att jag bestämmer ett ämne som jag vill vara i. Hon reflekterar över det och sen i meditiation går hon ner till underjorden eller det omedvetna. Jag har verkligen behövt Annas nedstigande. Där har hon fiskat upp små pusselbitar som har jag kunnat känna igen från min egen historia och från mina förmödrar. Som jag förstår är ärvt trauma.

Jag har gått i samtal nästan alla mina vuxna år. I terapi eller själavård. Det har hjälpt mig mycket, men Annas nedstigningar, är på ett annat plan. Ihop med eget arbete och insikter har jag kunnat öppna upp det låsta rummet till att kunna känna mig fri att älska. Jag har fått en större samhörighet med allt levande. Det är stort.

.

Min egen historia av kärleksrelationer

Det som har varit en lång följetong under hela mitt vuxna liv är min, som jag såg det då, oförmåga att kunna älska. Tvivel och osäkerhet, skam och skuld och en smärta som växer sig allt starkare. Jag har varit i många olika relationer. Jag har varit gift två gånger. Jag har gått i terapi och själavård framförallt själv även tillsammans med min man. Jag har alltid tagit skulden på mig själv. Tänkt att det är det nåt fel med mig.

Uppvaknandet

Ni som har läst min första berättelse om min första stroke vet att när jag vaknade upp på sjukhuset, innan jag var medveten om att jag hade förlorat mitt språk och min högra sida, så kom en bild till mig som sa mig att nu kommer det att handla om kärlek. Det visade sig att resan med Skönhetens väg kom att handla om kärlek. Jag förstår också varför det har tagit så lång tid att skriva den berättelsen, jag hade tänkt att skriva den förra sommaren. Jag tänker att jag ville testa min ”förvandling” under tid. Så det inte var nån form av kick som gick över.

Fyra nivåer av medvetande

Skönhetens väg är en väg som bygger på fyra nivåer av medvetande. Dom kallas också dom fyra riktningarna, efter dom fyra väderstrecken.

Medicinhjulet börjar i Söder där Ormen är kraftdjuret. Det handlar om relationen till sig själv. Om kroppen, hälsa och samspelet mellan tanke och känsla. Det handlar om att lämna det förflutna bakom sig, bryta mönster, som ormen ömsar skinn.

Sen går vidare till Väster. Som handlar om relationer till andra. Att lära känna sina egna skuggsidor och dra tillbaka dom. Medvetet och omedvetet. Där är Jaguaren kraftdjuret. Det stora kattdjuret. Som använder sig av tuff kärlek och värme och mjukhet.

När vi kommer till Norr handlar om kontakt med själen. Ceremoni, konst och musik, bortom orden, arketyper. Där är Kolibrin kraftdjuret. Själens fågel. Den lilla fågeln som litar på att vingarna bär och att det finns mat under vägen när den ger sig av på sin själs resa.

I Öster handlar det om kontakt med Anden. Livets mysterium. Här är Örnen kraftdjuret. Örnen som flyger högt. Den flyger ovanför konflikter och draman. Örnen kan därför ha ett örnperspektiv. Se helheten och hur allt hänger samman.

I dom alla fyra nivåerna finns Moder jord och Himlen. Vi får lära oss att göra ceremonier. Den vanligaste är eldceremonin. Elden som värmer och kan bränna upp. Elden som alltid har varit nån slags samlings plats. 

Vi går ett varv runt medicinhjulet. När man lär känna dom fyra riktningarna blir naturligt att ha med dom alla i livet.

Söder

November 2019 Medlefors folkhögskola.

Jag kände nåt som liknade hemkomst när vi samlades i vår grupp. I cirkeln. Lyckan över att känna att här får jag vara med allt som är jag. Med mitt skadade språk och min röst. Med mitt handikapp och med min trötta hjärna. Men också med min långa historia av andligt utforskade och med min längtan att komma djupare. Anna som en lugn och seende vägvisare och ledare.

Ormen knölande

Ormen tar mig bokstavligen ner på jorden. Ormen är en krass reptilhjärna som samtidigt ber mig vandra i skönheten. Mage mot mage med moder jord. Den ställer frågor om kost och motion. Eftersom jag alltid har varit intresserad av det så är det inte det svåraste. Jag läser Andens medicin och ändrar min kost till gluten - och mjölkfri och min mage som alltid har krånglat börjar fungera bättre. Det som är svårare är ormens ”släpp ditt lidandes historia” som är en av fyra hörnstenar i söder. Jag vet att det inte bra med ältande. Att hjärnan skapar samma spår om och om igen om jag inte bryter mönstret. En sak är att bearbeta och sörja att jag har fått två strokar. Det har jag gjort mycket. Det som är riktigt svårt är att mitt lidande sitter så påtagligt i min handikappade kropp.

Ormens krassa väg

Från min dagbok som jag också postade i vår fb grupp för Skönhetens väg.

Kan ni förstå att nåt i det du säger Anna är provocerade för mig ? Ormen väg är krass acceptans som leder till frihet. Att acceptera att jag har ett trasigt språk och en trött röst och hjärna och bara en fungerade hand. Allt det som gav mig identitet och glädje har tagits ifrån mig. Jag är medveten om att jag går in i offerrollen när jag utrycker mig så. Men just nu känns det så. ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig ?” (Jesus på långfredagen) Vad är vägen till acceptans för mig ? Jag har förstått att det inte finns nån genväg om jag vill vandra skönhetens väg. Och tack och lov vet jag att jag behöver inte tänka fram hur friheten ska ta sig uttryck.

Anna säger på min fråga att det handlar om djup acceptans av nuet. Det får mig att slappna av. 

Att välja att inte vara offer

Det som har varit till hjälp för mig att inte stanna kvar i offerrollen är tanken att jag har på nåt sätt valt mitt liv. Att jag har sagt ja till att lära mig något. Att livet inte bara är mitt liv utan generationer bakåt av förmödrar och förfäder. Om jag bryter mönster och läker mina sår så hjäper jag mina barn och barnbarn. Det ger mig lite mer ”jävlar anmana” åtminstone emellanåt.

Det hjälper också mig att inte jämföra och inte döma …åtminstone övar mig på det.

Ormen säger ta det inte personligt. På många sätt har jag fått hjälp av att inte ta saker personligt. Egot vill att vi ska allt personligt. Men med min stroke är det lite mer svårsmält. Kan det vara så att ormen konstaterar. Ja jag är förlamad och min röst är påverkad. Shit happens! Låt det inte hindra dig från att leva.

Är lidandet mer än historia? Kan det finnas någon kallelse att stanna kvar i sitt lidande? 

Det som lockade mig med Skönhetens väg är att här tar man förfäder och förmödrar roll på allvar. Att deras berättelser sitter i våra gener. Möljigheten att läka deras sår som har blivit mina. Här talar man om tidigare liv. Här ser man att allt liv hör samman.

Betydelse av mystiken, att få erfara, inte bara tro, har jag alltid varit dragen till. Och förstås naturens betydelse. Moder jord. Naturens nåd och vila. Naturens cykler. Från död till liv.

Jag skulle kunna beskriva utbildningen Skönhetens väg men det har inte energi till och det gör Anna Larsson så mycket bättre på hennes hemsida och i hennes bok med samma namn. Det jag vill dela är mina erfarenheter som kom när jag minst anade det. Som nåd. Som dessutom har stannat kvar och påverkar min vandring just nu.

Möte med förmödrarna

Ur dagboken

Efter en resa till mammas rötter i Tornedalen. Tornedalen berör mig djupt, släkten i Kolari och besöket i Aareavaara. Tårar väller fram och jag kan inte hejda dom. Mammas rötter och mina Kostet rötter. Det känns som jag hela tiden vi var där höll tillbaka tårarna. Jag har ingen aning om vad som skulle hända om jag gav efter för min smärta.. Det känns som att det handlar om nåt som behöver bli förlöst. Vad kan jag bara ana. Ibland känns som att jag är utsedd till släktens gråterska. Ibland tänker jag att jag är bärare av nån smärta som inte är min egen. Mormors eller tidigare liv?

I Aareavaara där min mamma växte upp besökte vi huset där Korpela sekten höll till på början av 30-talet. Korpela är en karismatisk predikant som pratade om silverarken som Jesus skulle komma med. Det bildades också orgier i anslutning till sekten. Nu är det öde hus, på andra sidan vägen från min mammas barndomshem. Mycket tabu. Mycket skam.

Mormor hann bara vara gift med morfar sju år. Han dog lite efter deras gemensamma dotter dog. När mamma var fyra år. Mormor födde också en pojke utan barnmorska med navelsträngen om halsen som dog. Efter morfars död blev hon ensam med sex barn, två var hennes egna. Fattigt och arbetsamt. Morfar hade blivit änkeman och mormor hade kommit dit och jobbat som en piga och senare hade dom gift sig. Mormors hus ligger vid Moneåälven ett stenkast över till Finland där kriget pågick för fullt när mamma var barn.

Jag har alltid varit så berörd av hennes livsöde. Även om vi egentligen inte hade så nära kontakt. Det var långt från Älvsbyn där jag växte upp till Aareavaara. Men när jag var där som barn så vi sov tillsammans i köket i hennes bäddsoffa. Under väggklockan som slog trygga slag.

Mormor kämpade hela sitt liv med tron. På slutet av hennes liv fick hon frid. En präst, före detta biskopen, kom förbi i hennes hus med nattvard. Jag har väntat dig lär hon ha sagt. Då hade hon cancer i magen och bara en kort tid att leva. Jag minns hur hon bad om förlåtelse och hon spred en frid kring omkring sig.

Med Annas hjälp har jag fått se mina förmödrar. Kanske mormor kanske generationer före. Det är inte så viktigt men att få förstå hur vi är förbundna med varandra, är viktigt. Att se hur såren förs vidare om vi inte läker dom. Jag har fått se många meningsfulla bilder. Hemska men meningsfulla. Jag har fått jobba med teman som skammen, skulden, fattigdom, svek.

Under utbildningen har vi fått göra sammanlagt tolv nedstigningar. Jag väljer att berätta om tre.

Nedstigning 1

Skammen över min röst

Mitt tema. Jag kan skämmas över hur min röst låter efter den andra stroken. Att jag har hört mig inspelad har det också varit tufft. Det är svårt med talet men ännu svårare med rösten. Sammantaget så tar det så mycket energi. Och det påverkar mig förstås i sociala sammanhang. Min röst innan strokarna var både stark och fin. Och mitt arbetsredskap. Min längtan är att skammen byts ut mot kärlek tacksamhet och glädje. 

Anna började med att säga att hon tror jag har kontakt med fler dimensioner nu, än om jag hade min röst och mitt språk i behåll och hade tagit den för given. Att min energi är sån att jag berör bortom språket. Samtidigt vill hon inte förringa min förlust och hon förstår min sorg. Jag hade också skrivit om min längtan efter acceptans och självkärlek. Hon ville att det skulle vara vår intension.

Anna sa också att hon trodde att skammen hade djupare rötter än min röst. Hon ville pågrund av min fråga att vi skulle gå ner till underjorden tillsammans. Göra en så kallad soul retrieval, som går ut på hämta tillbaka själsdelar som har gått förlorade. Hon sa att skulle guida mig in i den undre världen genom ett ihåligt träd ut på en äng. Där skulle vi möta vår guide som har nycklar till dom fyra kammarna.

Den första kammarn är sårens kammare, den andra är kontraktet kammare, det kontrakt som en gång fyllde en funktion. Den tredje är nådens kammare och den fjärde och den sista är gåvans kammare. På väg upp så kan det hända att ett kraftdjur visar sig.

Anna kallar in dom fyra olika riktningarna och vi påbörjar vår nedstigning. I den första och den andra kammaren så fick jag inte se nåt som jag fick fatt på på riktigt. Nån bild av Korpela rörelsen svepte förbi...

När guiden öppnade den tredje kammare fick jag en stark känslomässig reaktion av ett möte. Jag såg mormor och en liten flicka och jag kände stark frid och sol. Den fjärde kammaren innehåller en kista och när jag öppnade den så såg jag en ljusgrön stor kristall.
På vägen upp letade jag efter nåt kraftdjur såg jag först lite fåglar och nån örn men sen kom en tydlig älgko. Hon var kraftfull och hoppade i bäcken. Jag associerar till Vitbäcken. Min pappas rötter.

I sårens kammare, berättar Anna, hade hon sett en ung flicka sittande med bakbundna händer och munkavle. Hon såg det som i en svart vit film. Det kan tyda på tidigare generationer eller tidigare liv. Hon befann i ett sammanhang där folk tyckte att det var rätt att hon skulle sitta så med bakbundna händer och med munkavle.

I kontraktets kammare såg hon orden ”Jag vill inte vara här - jag vill vara mig själv” nedtecknade på en gammeldags svarta tavla.

I nådens kammare såg hon återigen en ung flicka. Hon såg ut att vara i knopp med så mycket kärlek. Hon hade väntat att vi skulle komma och hämta upp henne och hon var så ivrig att följa med. Hon var full av kreativitet.

I gåvans kammare såg Anna när hon tittade ner i kistan en jordglob, men den var inte på ett stativ. Den var mer lik en levande jordglob som flickan kunde använda som en boll och leka med.
När vi var på väg upp så såg hon en flygande häst, en Pegasus. Som hade ett budskap till mig. Tro på livets magi.

Eftersom jag inte fick något tydligt i sårens och kontrakts kammare frågade Anna om det känns rätt med hennes bilder. Det kändes rätt. Jag fick som uppgift att elda upp det gamla kontraktet ”Jag vill inte längre vara här”. Jag tänker att jag vill inte längre vara i skammen. Sen ta min tid att skapa en nytt kontrakt med hjälp av dom bilder som berör mig. När det är klart så ska jag göra en ceremoni.

Lite reflektioner; Bakbundna händer, så kan det kännas med bara en fungerande hand. Munkavle, så kan kännas med mitt språk och min röst. Kristallen som var grön, grönt är hjärtat färg. Jag blev väldigt berörd av mötet med den unga kärleksfulla flickan, själsdelen som ville komma tillbaka, med friden och solen och kreativiteten. Och älgkon! Jag tror att den kom humor. Jag har lite lättare till skratt och självdistans sen sessionen.

Flytten

Jag och min nästan vuxna killar flyttade från Sofiehem till Ålidhem i Umeå. Med vänners hjälp. Några hundra meter. Att komma bort från trafikbruset till lite mindre ljud var skönt. Fem minuter till skogen är ljuvligt. Att komma upp två våningar och ha en balkong och kök i söderläge det är skönhet för mig. Vi trivdes från första stund. Flytten var i november. Ödets träd min krukväxt som ursprungligen kommer från min mormor i Aareavaara valde att blomma då. För att hälsa oss riktigt välkomna!

Ilskan som drivkraft

Ur dagboken

Idag har det ramlat ner för mig varför jag alltid har drivit mig själv så hårt. I bakgrunden finns en fråga om vilken plats jag tränar ifrån som jag fick för ett tag sen, från Anna. Vi pratade om Brain.rehab som är en nätbaserad metod som bygger på boken Strokerebell. Som jag har börjat träna med. Då svarade jag; från en plats av kärlek och djupt intresse!

Nu några veckor senare har jag kommit på min verkliga drivkraft, som är ilska, nu det faller på plats! Jag föll djupt! Jag har inte sett mig själv som en arg person. Jag tror att jag kommer tillbaka. Men först behöver jag tillåta och känna på ilskan, sitta med den, acceptera, och kapitulera inför livet. Efter ilskan kom oron. Båda två ovana att hantera. Skuggsidor som vill komma upp till ytan. Genom Genkeys har jag lärt mig att varje skuggsida innehåller en dold gåva. Det gör det lite lättare att stå ut. Vad vill ilskan mig? Få mig att stå upp för själv kanske. Ändra mönster. Ömsa skinn. Nåt vill du mig?

Lite om Genkeys

Genkeys gifter sig bra med Skönhetens väg. Genkeys är också en mystik väg. Besläktad med astrologi. En väg till andlig fördjupning. Man får en karta över sin personlighet. Där kan man se olika områden. Livets arbete, syfte och kallelse med flera. Det som är speciellt med Genkeys är att man får se både sina skuggsidor och sina gåvor som är dolda i skuggan och sin högsta potential, sin essens. Om jag ska sammanfatta Genkeys hållning gentemot livet är det. Ha tillit. Pausa. Tillåt alla känslor och tillstånd, äg dom, se dom, acceptera dom och omfamna dom.

I sommar har ilskan fått ta ny fart.

Ur dagboken

I mitt barndomshem. Jag fick ett vredesutbrott när jag skulle packa ihop och sätta ner kokosoljan i kylbagen och locket for av och oljan rann ur. Jag torkade ur och försökte igen då for locket av igen och nästan all olja rann ur. Då blev jag ännu argare. Jag slängde kylbagen mot diskhon och det kom ett avgrundsvrål ur mig, ilska och tjut på samma gång.

Sen dess är det så tydligt att ilskan ligger under ytan och bubblar. Jag tänker att det är mycket svårare att vara arg med en delvis förlamad kropp, jag kan inte boxas eller inte springa så fort längre… Och med min afasi och med min svaga röst är det mycket svårt att få fatt på orden som skulle behövas!

Jag väljer iallafall att tolka ilskan som en kraft som vill mig väl. Kanske som en okalibrerad kraftkälla som jag så väl behöver. Men nu är det inte så roligt! Jag har insett att jag så less på vara beroende. Att inte kunna klara saker själv. Jag kanske kan mer än jag tror? Jag har tagit fasta på att är bra att kunna ta emot hjälp och det är det. Nu behöver jag utforska vad kan själv och se vad som händer med min ilska.

Nedstigning 2

Skuggarbete

Mitt tema. Jag blev verkligen nerknuffad i jaguaren grepp när jag upptäckte att min drivkraft är ilska. Sen dess har mycket förändrats. Det drog i gång skuggarbete på ett djupare plan.  
Med insikten om ilskan kom också mycket oro och rädsla upp. Jag har inte sett hos mig själv tidigare. Jag känner igen den oroliga flickan. Barnet i mig. Jag tycker att det jättesvårt att se och urskilja känslor som man har levt med hela sitt liv. Men jag försöker verkligen att tillåta acceptera och omfamna den lilla flickan.

Jag har en skuggsida, utifrån Genkeys, som är halvhjärtanhet som har drabbat mig. Jag tänker att nu får det vara slut på halvhjärtade relationer! Istället för att fly från den halvhjärtade känslan gick jag in den häromkvällen och förstod att det är skam jag känner.  

Anna vill fokusera på den oroliga lilla flickan och hur jag ser på skammen.

Jag kom ihåg oron när mina föräldrar inte kom hem när dom hade lovat... Och jag vet blev lämnad på sjukhuset själv en vecka när jag var knappt två år. Jag förstår att den händelsen har satt sig i mig som en rädsla att bli övergiven. Man behöver mycket kärlek när man är skamsen, men samtidigt så stänger man av. Nu är så tydligt att skammen har tagit plats i min kropp genom stroken. Den går inte att gömma längre. Den är synlig.

Mina relationer till män. Jag har lagt ut skammen på dom. Jag har skämts för dom! Det blir så tydligt nu. Istället för att äga skammen själv. Det drabbar mig djupt.

Anna säger att skammen hör ihop med den övergivna flickan! På ett kollektivt plan så är det vi kvinnor som har bära skammen. Den naturliga försvaret för att inte äga skammen är att lägga ut den på männen. Det är lättare att lösa upp skammen om man förstår det på kollektiva planet.

Anna vill fokusera på den lilla flickan som så tydligt tog världen på sina axlar, som försökte kompensera. Jag vill att vi möter henne här och nu och ser om ditt uppdrag kommer att bli lättare när skammen lyfts av. Att ni får mötas och smälta samman. Hon försökte skydda, det strategier som funkade för henne, det funkar inte för dig idag. Det hindrar dig idag. Jag ser en split, energimässigt. Hon ställer sig bredvid hela tiden. Här har vi den halvhjärtanheten som du beskriver. Hon vågar inte gå in och göra ett kommitment av rädsla för att bli övergiven.

Jag vet och du vet att vi gör processen inte bara för oss själva, när vi tar hand om våra sår och skuggsidor så kommer att påverka våra barn och på nåt sätt hela världen.

Tack för din tillit, säger Anna. Utan tillit gör du inte vad gör, då söker du efter ett nytt träningsprogram! När du har sett igenom försvaren och du kan hålla om den lilla flickan med ömhet och med kärlek.

Anna leder oss i meditiation.

Efter meditiationen berättar Anna att hon hade sett flickan, innan hon slutade prata, hoppa upp i min famn. Vi kramades hjärta mot hjärta och hon hörde ordet hemkomst. Det hon sa är att hon har inte känt mig välkommen och det var mycket tuffare än jag tro. Hon kunde inte göra på annat sätt än att ställa mig vid sidan om.

Den information som jag fick till att förmedla till dig som vuxen är att på samma sätt har du ställt dig vid sidan om det gudomliga. På ett sätt att försvara dig mot Gud. Jag ser den förlorade sonen/dottern, också på ett generationsmässigt plan. Mödrar som inte har känt sig burna av sina mödrar. Nu kan du låta den gudomliga kärleken hålla dig.

Nästa steg från att bli accepterad är att bli välkomnad. Ta allt du har tänkt kring acceptans och kalla in känslan av välkomnade. Du ska få en bild som påminnelse och det är den lilla flickan, hjärta mot hjärta med dig. Om du checkar in om du håller henne i ditt inre då kan du ha tillit till att du är buren av livet själv och av den gudomliga modern.

Slutligen, fortsätter Anna, prövningar och sjukdomar ger oss ett val att tänka på själva som hela. Att kunna släppa det begränsade perspektivet.

I min egen meditiation höll jag om min lilla flicka och jag viskade att vi behöver bli så djupt älskade.

Morgonen efter.
Processen med skammen har satt fart. Den är långt ifrån klar. Det kändes direkt även om jag höll mitt inre barn. Inatt har det pågått och när jag vaknade, vaknade jag med den lilla flickan ord ”det är så mycket tuffare än någonsin trodde” och mina egna ord att ”vi behöver bli så djupt älskade”

Hjärtoperation

Jag gjorde en hjärtoperation som kommer av att läkarna tror att mina båda strokar hör ihop med hål i mitt hjärta. Ett öppetstående passage mellan höger och vänster förmak. Operationen kallas paraplysluting.

Nedstigning 3

Mitt tema. Om jag ska ta ett område som verkligen ligger både överst och underst så är det mitt förhållande till kärleken. Det gäller framförallt kärleksrelationer. Längtan att öppna mitt hjärta. Jag har gjort många försök att ändra mitt kontrakt till kärlek och jag har tillbringat mycket tid i terapi fåtöljen, gråtit floder, både med och utan en partner. Mycket förkortad tema text…

Anna inleder genom att säga tack för att du öppnar ditt hjärta för mig och berättar både ärligt och sårbart. Så berättar hon för mig vad hon fick för information när hon läste mitt tema. Det är ingen slump att du opererade hjärtat nu och att vi har den session nu. Allt hör ihop. Att hon vill fokusera på hjärtat när hon i andra delen av sessionen ska gå ner till underjorden. Det finns nåt gammalt kontrakt som du behöver få släppa taget om.

Hon säger att det enklaste svaret hon får till sig när hon läste min text, är att jag under hela mitt vuxna saknat tillgång till min kvinnliga kraft. Åh andra sidan vem har haft det säger hon vidare? I vår kultur? Vi tillåts inte det. Istället så utvecklar vi ett falskt maskulint jag. För att överleva i den här världen börjar konkurrera på männens villkor.

Dessutom i kyrkan som präst, som bygger på patriarkal struktur. Du har fått använda din kraft bokstavligen till din högra sida slogs ut. När jag fick min stroke så blev hela min högra sida förlamad och mitt språk försvann totalt. 

Hur ska man kunna lita på en man, på en partner, frågar Anna? Vad är en kärleks relation mellan en kvinna och en man? Du ska kunna lita på att han håller dig när du faller. Att bokstavligen kunna öppna hjärtat som i en tillbakalutad yogaposition. Sårbar och oskyddad. Det känns som att det är det som du aldrig på nåt omedvetet plan har tillåtit dig. Är jag på rätt spår frågar Anna? Jag bekräftar.

Om man tänker, fortsätter Anna, vad vi har med oss rent genetiskt. Männen försvann i krig, dog, övergav, var våldsamma och drack. Så det är inte konstigt att vi bär såret med oss. Därför säger jag vi. Idag ska vi titta på ett personligt kontrakt men vi vet också att det här är kollektivt.

När du har sagt ja till att vandra skönhetens väg så vet du också att du gör ett jobb för kommande generationer och det kollektiva. Det hjälper också att inte ta det personligt, det är del av utbildningen på planeten jorden.

Jag kan också se en annan sak säger Anna. Intressant med tanke på ditt jobb. Jag ser Maria, inte moder Maria, men Maria från Magdala. Henne ser jag som kvinnan som levde som en jämlike men som också var den visa kvinnan. När jag först såg det som behövde komma tillbaka, den kvinnliga kraften, så tänkte jag att det är drottningen, att stå i sin egen power, men det är den jämlike. Om du ska leva i en relation med en man så behöver du en jämlike

Kan du känna att du har kontakt med henne nu, frågar Anna. Jag svarar inte nu, det känns som om mina handikapp står i vägen. Vad intressant att du säger det, fortsätter Anna. I mitt jobb ingår det att se människor i deras högsta potential. Det som hände när din högra sida slogs ut är att du kan inte längre konkurrera på den manliga sidan, du har inte fysiska förutsättningar för det längre. Det som behöver stiga fram är den feminina kraften. För när jag ser dig i “the highest vision” så ser jag en ren feminin kraft bortom ord.

Jag ser också en annan gestalt från saga om ringen Lady Galadriel som är ledare över skogsalverna. När följet kommer, med ringen, så kommunicerar hon utan ord, och hon skrämmer nästan slaget ur vissa av dem. Hon är en gestalt som ger uttryck för den fulla femininare kraften utan ord. Den visa kvinnliga kraften är som jag ser det, är på ingång i ditt liv, säger Anna.

Vad är för typ av kontrakt som har stått i vägen hela ditt vuxna liv för att du skulle få känna kärlek till en jämlik man? Det handlar om en tankevurpa, ett kontrakt som sitter så djupt och som har präglat dig i livet. Som vi behöver be om hjälp på djupaste nivå att släppa taget om.

Så går vi in meditation och ser vad som kommer till oss.

Anna säger när kommer upp från underjorden, att det som var som en film som startade. Jag fick se en liten flicka som sitter och gråter efter sin mamma. Mamman är ute och jobbar på nåt fält, jordbruk eller annat. Mannen finns inte längre. Han har troligtvis försvunnit i nåt krig eller lämnat henne på nåt annat sätt. Mamman har ett brustet hjärta. Dessutom har hon andra barn att försörja. Flickan känner att hon aldrig kan nå sin mamma. Det är en bild av den sårade feminina kraften.

Nästa scen visar den lilla flickan som om tonåring. När hon förstod omständigheter kring sin mors brustna hjärta då bestämde hon sig för ”aldrig i livet ska jag öppna mitt hjärta för en man”. Aldrig i livet ska jag bli som hon”. Så hon blev en stark och självständig person.
Om det här är tidigare liv eller generationer bort på din mammas sida, det spelar egentligen ingen roll. Förmödrar är våra kroppsliga cellminnen. Jag tror att det är som du behöver elda upp ”aldrig i livet” för det är ingen sanning.

Anna fortsätter. När jag bad om att få se vad det är som är dolt under ”aldrig i livet” så kom en tonårsflicka som var så kär, så romantiskt kär. Det är hennes förälskelse, att vara så hög på känslan som är dominerande. Det är den livsenergin att vara förälskad i själva livet. Det är den egna kreativa kraften som kommer upp. Kraften som kommer tillbaka är kraften hos en förälskad tonårsflicka. Allt är möjligt upprepar hon och visar mig en hov. Hon sträcker sig upp till himlen och fångar en stjärna.

Anna fortsätter. Om man kombinerar den visa kvinnan som du har efter ett långt liv, efter många liv, med livskraften hos en förälskad tonårsflicka då har du den feminina kraften. Det kommer att hjälpa dig att öppna ditt hjärta. Du får bränna upp ”aldrig i livet” kontraktet och såsmånigom formulera ett nytt kontrakt.

När jag började min utbildning i Skönhetens väg så kände jag att det var dags att hämta hem något från min rötter i Tornedalen. Jag har verkligen påbörjat den processen.

Energikroppen

En vinterdag i november före Norrhelgen, själens helg, satt jag och läste Tolles bok Lev livet fullt ut, en bok som vi hade som kurslitteratur, Jag hade läst samma bok för mer än tjugo år sen, den gjorde djupt intryck på mig då också. Nu var ett ord som blev helt avgörande. Energikroppen. Tolle beskriver det som den inre kroppen, den eviga. Han föreslog att man skulle blunda och försöka känna ett fält av energi i kroppen. Jag gjorde det och utan ansträngning var det där. Det blev så stor skillnad, helt plötsligt var hela jag pulserande av liv. Vad det så här enkelt? Gång på gång vände jag mig inåt och med lite olika intensitet var den där - min inre kropp, energikroppen. Även i min förlamande arm och hand.

När går tillbaka nu till Tolle och läser igen så skriver han ”att kroppen kan bli en inkörsport till Varandets värld. Den besjälade närvaron inom dig. För att bli medveten om Varandet behöver du återkräva ditt medvetande från intellektet. Det är en av dom allra viktigaste uppgifterna på din andliga resa. Det kommer att frigöra mängder av energi som har varit fången i meningslöst och tvångsmässigt tänkande. Konsten att vara medveten om den inre kroppen kommer att utvecklas till ett helt nytt sätt att leva, ett tillstånd av kontakt med Varandet som kommer att skänka ett djup åt ditt liv som du aldrig tidigare har upplevt”

Några dagar senare drog vi iväg på Norrhelgen i Lövånger. Jag kom ihåg att satt som nyfrälst och lyssnade med energikroppen, och jag upplevde att jag tog emot med varje cell av min kropp. Själens helg och kolibrins som är beredd att ta oss med på vår själs resa.

.

Sista helgen med Skönhetens Väg - Öster- Örnen -Mystiken.

Fredag

Jag vaknade med känslan av att vara så less på mitt handikapp och då kom sorgen över mig. Jag tänkte att nu är jag beredd att gå in i min sorg fullt ut. Välkomna den. Jag gjorde mig i ordning för att fara till Lövånger, den sista kurshelgen med Skönhetens Väg. Det var sista helgen i april och vi skulle bo i dom gamla kyrkstugorna.

När vi kom fram var det full vinter. Snöstorm. Anna berättade om att i urfolken så ser man nysnö som väder som är perfekt vid alkemi! Jordens värme i april möter kylan. Perfekt för transformation och integrering. Gott att höra men jag kände mig inte öppen.

Vid första delningsrundan så sa jag att jag känner mig ledsen över att är djupt inne i ett skuggarbete när det är dags att flyga med Örnen men också att jag vill vara öppen!

Anna började att prata om mystiken och att göra sig tillgänglig för Anden. Hon undervisade om fyra mystika lagar. En av dom är synkronicitet. Anna frågade om nån händelse där vi hade känt att vi hade blivit överraskade av Anden.

Jag berättade om den händelsen när Jesus kom till mig när jag hade fått min första stroke och låg på soffan med ångest. Det som var överraskande var att jag har egentligen inte haft nån stark Jesus relation. Även om jag har önskat det.

Vi drog var sitt kort. Jag fick upp förlåtelse.

Efter middagen.

Egen tid i vår egen kyrkstuga. Hela dan har jag känt mig förvirrad. Snöstorm ute svårt att gå. Svårt att gå överhuvudtaget, snavade på mattor och filtar. Packade upp här och var. Tog jätte lång tid. Svårt att känna vad jag egentligen behöver. Gå inåt. Jag började med lite yinyoga men avbröt. Läste på om Genkeys. Lita på allt. Lita på varje känsla. Lita på allt som händer. Lita på min förvirring? Trust in everything. Kallt på rummet. Jag frös. Men under täcket och filten och handen på magen somnade jag.

Lördag

Jag lyssnar på Genkeys om Grace på morgonen. Det blir jag alltid lugn av.

Vi startade dagen. Anna visade en bit av Sagan om Ringen. Som exempel på att använda makt med kärlek till det högsta och bästa för allt levande

Jag delade om Nåd på morgon rundan. Berättade min förvirring och att jag kan se mig själv utifrån och att jag ser att jag skulle kunna skratta åt mig själv men det gör jag inte. Inte än. Att jag tror om jag bemöter mig själv med lite mer Nåd och värme och förlåtelse så kommer det en dag.

Jag delade drömmen om den slagna kvinnan på väg till Jerusalem. Den drömmen följer mig. Den kom till mig innan jag prästvigdes. När jag fortfarande studerade teologi i Uppsala.

Jag delade att enligt Genkeys har jag en kallelse i Grace. I vår kallelse har vi också vårt sår, som vi är för att läka. Mitt sår enligt Genkeys är skuld, - här har vi lämnat bara det personliga. Vad läks skuld genom? - Förlåtelse. Nu känns det som att jag har kommit till den punkten att acceptera mitt lidande djupare. Mycket darrig röst.

Vi gjorde en sand painting.  Eftersom det snöade utomhus så gjorde vi den inomhus. Kort sagt går denna övning ut på att sätta energin i rörelse. Vi  använder tändstickor som vi blåste in svaren på fyra frågor. Söder- Vad identifierar oss idag? Väster- Vad har lämnat bakom oss? Norr- Vad har vi accepterat? Öster- Vad har vi gått bortom? Sen skulle vi flytta om, söder  till väster och så vidare. För att sätta energin i rörelse.

Vi drog ett kort till. Jag fick den heliga Graal. Mötet mellan den feminina och den maskulina. Jesu bägare blod och vin.

Slutligen eldceremonin.
Vi skulle  ge våra tändstickor från övningen till elden som gåvor. Även denna inomhus på grund av snöstormen. I en öppen spis. Vi satt i en ring runt spisen när Anna tände på.

Vi skulle bara sitta i tystnad och se in i elden, vänta ut den. Jag såg ett tydligt kors. En rätt tjock vedpinne var stammen och tillsammans en rätt tunn pinne bildades ett kors. Det började brinna sakta. Det brann i mig också.

Vi satt länge och såg på elden. När den övre korspinnen brann ner så upplever jag hur något släpper, kanske motståndet att se mitt lidande som en kallelse till grace. När elden har blivit vänlig, nästan utbrunnen är det tid att ge våra gåvor till elden.

När det blir dags för mig att kasta mina stickor på elden, att kalla in framtiden i nuet, så blev det väldigt starkt. Jag kastade och grät. När jag ta in elden i kroppen så grät jag högt. Det var också så tydligt att jag ville komma vidare från gråten. Jag väntar in att jag kan andas lite lugnare. Jag avslutar med en uppåt rörelse av omfamnade och då kunde jag andas djupt igen.

Vi slutade med att blåsa in våra önskningar för Moder Jord i en gemensam pinne  och gav dom till elden. Det högsta och bästa för allt levande!

Efter middagen hade vädret lugnat sig. Jag tog en promenad ner till vattnet och såg en ensam ståtlig tall på vägen. Frid och stilla glädje.

Söndag

På söndagmorgon, den sista dagen, får jag ett mess från en vän. Det var hon som satte mig i kontakt med Anna. Vi brukar höras då och då. Jag läser med stigande intresse och jag får rysningar. Hon skriver om Kristus. Det är ovanligt.

Lite utdrag från hennes text. ”Jag tänker mig Jesus som den största shamanen som tog på sig allt...jag tänker på ditt lidande..hänger ihop med detta..att integrera,  att omfamna, att inte separera. Sedan refererar hon till Kallistos Ware...om Kristus verkligen steg ner i dödsriket betyder det att han steg ner i de djup där Jesus identifierar sig oreserverat och fullständigt med människans hela ångest och främlingskap. Det fanns ingen annan möljighet för honom att hela den, än att göra den till sin”

Den avslutande dagen var magisk. Anna pratade om att se sig själv som hel och om att engagera oss i våra liv som en älskare.

Vi drog ett kort till innan den avslutande rundan. Jag fick vatten fen. Jag passade på att berätta om det ouppackade paketet som var utanför min dörr på morgonen innan vi for. Som jag vet innehåller en dragon fly, en trollslända. Hon lever sitt liv under vatten tills hon helt plötsligt brer ut sina vingar i luften. Det är Genkeys symbol. Jag har påbörjat en kurs i Genkeys redan, på långfredagen!

Tack, tack, tack!

Kärleken

Efter Öster helgen hände det nåt med min förmåga att öppna upp för kärleken. Jag öppnade upp för en man. Utan motstånd. Det var så välgörande, ljuvligt men inte hållbart. Vänskapen består och tacksamheten.
Nu har jag öppnat upp för kärleken igen. Jag blev så vägledd. I mina drömmar och genom att våga följa min intuition. Stilla, lugnt, mycket vänskap och jag tror att det är mer hållbart.

Mödra mina känslor

Under vägen har lärt mig att ta hand om mina känslor. Jag övar mig på det. Att vara som en mor till min irritation, till min trötthet, till mitt obehag, till min sorg. Istället för att försöka ändra min känsla, nyfiket undra, intressant, vad vill du mig? Stanna kvar istället för att fly. Stanna kvar i dom goda känslorna också.
Jag har ett träd som jag har utsett till att påminna mig om det. Som ligger i vår skog. Jag kallar henne Moder gran. Henne går jag förbi varje dag. Ibland stannar jag till lite längre.

Hela Skönhetens Väg sammanfattas i Öster helgen. Mötet med Kristus, accepterande av lidandet och grace. Elden som vill mig nåt. Nådens eld. Kärleken. Att våga ta mina erfarenheter på allvar. Friden. Själens kallelse. Bara som en aning.

Jag berörs av Tolles ord.

“När någon form av katastrof inträffar- sjukdom, handikapp eller nån förlust av nåt slag. Kom ihåg att det finns en annan sida av saken, att du bara befinner ett enda steg från en fullständig alkemisk förändring av smärtan och lidandets oädla metall till guld. Detta steg kallas att ge sig hän.

Vad jag säger är inte att du kommer att vara lycklig i sån situation. Det kommer du inte att vara. Men rädslan och smärtan kommer att förvandlas till en inre frid och ett lugn som kommer djupt inifrån- Det är Guds frid som övergår allt förstånd.

Det innebär att inte göra motstånd mot smärtan. Att tillåta den att finnas där. Att överlämna dig till sorgen, förtvivlan, rädslan, ensamheten till vilken form än ditt lidande tar. Iaktta det utan att sätta några etikett på det. Omfamna det. Se sedan hur överlämnades mirakler förvandlar djupt lidande till inre frid. Detta är din korsfästelse. Låt den bli din återuppståndelse och din uppstigning”